Roger Scruton

Roger Vernon Scruton, född 27 februari 1944, är en brittisk filosof, som även gjort sig känd som journalist, kompositör och landsbygdsförkämpe.

Mycket av hans skriftliga produktion försöker förstå och försvara den västerländska kulturen och de institutioner denna skapat och fört vidare genom generationerna. Politiskt är han konservativ, och anses av många vara den främste nu levande konservativa filosofen. I övrigt ägnar han sig främst åt estetik och kritik av den arkitektoniska modernismen.

Trots att det knappast var något som uppmuntrades i det relativt enkla hem där han växte upp i en förort till London, så odlade Scruton redan från unga år ett brinnande intresse för den europeiska högkulturen i form av klassik musik och litteratur. Sina studier genomförde han vid det anrika universitetet i Cambridge, men han kände sig aldrig hemma i den alltmer vänsterradikala akademiska miljön.

Vid tiden för studentrevolten 1968 befann sig Scruton i Paris, men istället för att ryckas med i de vänsterrevolutionära stämningarna, kom denna upplevelse istället att cementera hans konservativa världsåskådning. Han har själv berättat om en episod då han sprang ihop med en vänninna som tidigare under dagen hade byggt barikader och deltagit i gatukravallerna mot polisen. Uppeldad berättade hon för Scruton att händelsutvecklingen nu gick vänsterrdikalernas väg och att ”fascisten” Charles de Gaulle och ”småborgerligheten” snart skulle tvingas ge upp och be om nåd. Scruton svarade då genom att ställa följande fråga:

”-Och vad skall ni sätta istället för denna ”småborgerlighet”, som ni föraktar så djupt och som givit er den frihet och det välstånd som tillåter er att storma runt på era leksaksbarrikader?”

Scruton kom sedan att ägna en stor del av sin tid åt att bekämpa kommunismen. Under den period då Västeuropa fortfarande var full av medlöpare och ”diplomater” som uppmanade till försiktighet med och förståelse för diktaturerna i Öst, reste han regelbundet bakom järnridån och höll föredrag för dissidenter som bekämpande diktaturerna inifrån. På grund av detta arbete blev han förföljd av den polska säkerhetstjänsten och utkastad ur Tjeckoslovakien.

Under en period var Scruton aktiv i det konservativa brittiska Tory-partiet. Han bildade en konservativ filosofigrupp inom partiet och startade också den konservativa idétidskriften Salisbury Review.

Scruton är fullt medveten om att han kämpar emot tidsandan och att hans utsikter att vinna kampen om de sakfrågor han gett sig in i ofta är försvinnande små.  Han menar dock att det är bättre att kämpa mot dåliga odds än att ge upp. Med sin typiska lågmälda humor har han sagt om sina förlorade strider att han: ”Tycker det är trevligt att förlora dem på ett sätt som skapar oro hos folk med motsatt uppfattning”.

I sin essä ”Why I became a conservative” uppger Scruton att det grundläggande syftet med såväl hans estetiska som politiska arbete är att försöka återupprätta  känslorna av hemhörighet och tillhörighet i samhället.

Scrutons filosofi utgår ifrån att människan är en social varelse. Han är en individualist, men förkastar den liberala idén om att individen är alltings början. Enligt Scruton är istället: ”Individen skapad av en gemenskap och de moraliska begränsningar som råder i den. Individen är inte samhällets grund utan dess viktigaste biprodukt”. Det är ur denna övertygelse som Scruton härleder sitt försvar för nationalstaten, sin skepsis mot mångkulturalism och sin kritik mot postmodernism och radikal avantgardism.

Scruton är upphovsman till begreppet ”Oikofobi”(Grekiska: οικία, i betydelsen hus, hem eller bostad.)  som betyder att konsekvent nedvärdera det egna, oftast den egna nationen och kulturen. Enligt Scruton befinner sig västvärlden i en djup identitetskris, som främst kommer inifrån. Denna kris har under senare tid blivit mer akut på grund av hotet från den militanta islamismen. Grundproblemet enligt Scruton är dock att den västerländska kulturen är i strid med sig själv eftersom den odlar nihilism och självförakt.

Scruton delar idag sin tid mellan livet på sin lilla bondgård i Wiltshire och en tjänst som forskningsprofessor vid Institute of psychological sciences i Virginia, USA.  Han har till dags dato författat trettio böcker, två operor och otaliga artiklar.

Roger Scruton om:

Konservatism:

”Konservatismens svar på modernismen är att omfamna den, men att ofamna den kritiskt, i fullt medvetande om att mänskliga landvinningar är sällsynta och ömtåliga och att vi inte har någon gudagiven rätt att förstöra vårt arv.” (A political philosophy)

”Utan en doktrin kommer konservatismen att förlora sin intellektuella dragningskraft och hur ovilliga konservativa än må vara att tro det, så är det genom de intellektuella som politik skapas i vår moderna tidsålder” (The meaning of conservatism)

”Konservatismen har sitt ursprung i känslan av att du som individ är en del av en social ordning med historiska rötter och att detta faktum borde ha en avgörande betydelse när vi skall avgöra vad vi skall göra härnäst.” (The meaning of conservatism)

”Den konservativa instinkten grundar sig i individens förnimmelse av hennes samhälles vilja till liv. Människor som älskar livet, älskar också det som givit dem liv. De önskar att ge liv för att föreviga det som de har. Det är i denna snåriga sammanvävning mellan individ och samhälle som den vilja till liv som konstituerar konservatismen har sitt upphov.” (The meaning of conservatism)

”Konservatismen måste av nödvändighet anta många olika former. När Solon fick frågan om vad som är det bästa styrelseskicket blev svaret: ”För vem? Och vid vilken tidpunkt?” Det är ett visst land, en viss historia, ett visst levnadssätt, som frammanar respekten och energin hos den konservative.” (The meaning of conservatism)

Frihetsbegreppet som konservativ ledstjärna:

”Så länge som frihet betydde ”frihet från kommunistiskt förtryck”, så kunde de konservativa lungt lyfta fram frihetsbegreppet i vetskap om att detta inte innebar något avsteg ifrån det som man alltid tyckt. I och med Sovjetunionens kollaps och framväxten av den vänsterliberala konsencusen, så bidrar dock inte detta gamla stridsrop längre på något sätt till att skilja ut konservatismen från sina rivaler” (The meaning of conservatism)

Modernism:

”Modernismens estetik med sitt förnekande av det förflutna, sitt vandaliserande av landskapet och sitt försök att utplåna historien från världen, var också ett förnekande av gemenskap, hem och tillhörighet. Den moderna arkitekturen var ett försök att omskapa världen, men denna nya värld visade sig inte producera någonting annat än atomiserade individer, avskurna från sitt förflutna, framlevandes sina myrliv på insidan av funktionalistiska skal av metall.”  (Why I became a conservative)

Vikten av en gemensam, sammanhållande identitet:

”Alla samhällen är beroende av en känsla av samhörighet, en känsla av vilka ”vi” är, varför ”vi” hör ihop och vad det är ”vi” har gemensamt. Denna känsla är förpolitisk, den föregår alla politiska institutioner och utgör samtidigt grunden till varför vi accepterar dem. Denna samhörighetskänsla förenar vänster och höger, arbetare och tjänstemän, män och kvinnor, föräldrar och barn. Att hota denna ”första person plural” är att öppna vägen för atomisering. Det får människor att sluta erkänna sina skyldigheter mot sina grannar och får dem istället att ge vika för lusten att roffa åt sig så mycket man bara kan ifrån de gemensamma resurserna.”  (Tal för medlemmar av Vlaams Belang, Antwerpen 2006)

Oikofobi och hotet mot den gemensamma identieten:

”Lojaliteten som folket behöver i sina vardagliga liv och som de omedvetet bekräftar genom sina spontana, sociala handlingar förlöjligas och demoniseras numera regelbundet av dominerande massmedier och av utbildningssystemet. Den nationella historien lärs ut som en berättelse om skam och degradering. Våra länders konst, litteratur och religion har mer eller mindre strukits från läroplanerna och den folkliga kulturen, de lokala traditionerna och de nationella ceremonierna har förpassats till sophögen. (…) Trots att symptomen (i form av att i varje konflikt ställa sig på ”deras” sida emot ”oss” och i form av behovet av att ständigt svartmåla kulturen, sederna och institutionerna som kan identifieras som ”våra”) är direkt igenkänningsbara, så saknas ett adekvat begrepp för denna attityd. Jag har dock valt att kalla denna attityd för oikofobi – aversion mot det egna hemmet.”  (Tal för medlemmar av Vlaams Belang, Antwerpen 2006)

”Förekomsten av en gemensam kultur är ett tecken på en stams inre sammanhållning. Stammar är dock på väg att försvinna från den moderna världen och detsamma gäller alla former av traditionella samhällen. Seder och bruk, festivaler, ritualer och trosuppfattningar har antagit en ytlig och halvhjärtad kvalité som reflekterar vår nomadiska och rotlösa tillvaro”

Skillnaden mellan vänster- och högerintellektuella:

”En av de stora skillnaderna mellan vänstern och högern i den intellektuella världen är att vänstermänniskor har svårt att ha att göra med högermänniskor, eftersom de tror att de är onda. Jag, å andra sidan, har inget problem att umgås med vänstermänniskor, för jag tror helt enkelt bara att de har misstagit sig.” (Kultur räknas)

Lojalitet som grund för legitim auktoritet:

”Det är lojalitet som definierar samhällets karaktär och som gör samhället till någonting betydligt större än den summa av individer som det liberala sinnet uppfattar.”  (The meaning of conservatism)

”Cyniker hävdar ofta att kyrkan och staten är de enda auktoriteter har möjligheten att tvinga människor att offra sina liv. Denna cynism är dock grundlös. Det var inte staten som övertygade Acheanerna att samlas utanför Trojas murar, utan deras känsla av att vara en del av en gemensam, social identitet. De anslöt sig på grund av sin ära och på grund av sin lojalitet till Grekland och grekerna.”   (The meaning of conservatism)

Idén om s.k ”naturrätt”:

”Vi måste påminna oss själva om att en rättighet endast omvandlas till en politisk realitet, då det finns en makt som är beredd att tillämpa och försvara den. Rättigheter utan makt och kraft är en politisk fiktion.” (The meaning of conservatism)

Socialism och liberalism:

”Socialismen och liberalismen kan inte blidkas. Deras fördomsfullhet (och det finns enligt min enkla uppfattning ingen större fördomsfullhet än den liberala) tillåter ingen förlikning.” (The meaning of conservatism)

Den västerländska civilisationens överlevnad:

”Vi beskriver ett projekt som växt ur stora händelser i Medelhavsområdet för två millennier sedan och som nu engagerar hela mänsklighetens strävanden och antipatier. Detta projekt kan, förefaller det mig, enbart leva vidare om det kan bli till en inre känsla hos oss.

Det amerikanska experimentet har lagt två fantastiska gåvor vid mänsklighetens fötter: livskraftig demokrati och mästerlig teknologi. Men dessa förmåner som vi hyllar och är stolta över, vinner inte våra hjärtan. De skapar inte, i sig, den djupa anknytning som framtiden för vår civilisation är beroende av. De erbjuder ingen syn på det mänskliga livet och dess mening som kan stå emot vare sig den sarkastiska nihilismen hos västvärldens internkritiker eller islams humorslösa bigotteri. Inför sådana fiender måste vi slå fast, inte vad vi åstadkommit, utan vår rätt att existera.” (Kultur räknas)

Revolution:

”Revolutionen är under alla omständigheter otänkbar (för den konservative. min anm.) Den kan jämföras med att av otålighet mörda en sjuk moder i syfte att slita ut ett spädbarn ur hennes livmoder, som man har hört ryktas skall finnas därinne.” (The meaning of conservatism)

Patriotism:

”Patriotism, i betydelsen av individens känsla av tillhörighet till den sociala ordningen, är politiskt oundgänglig. Patriotismen har många kritiker (…) men det är svårt att förneka dess kraft och dess förmåga att ingjuta generositet även i de mest härdade själar liksom dess förmåga att kväva instinkten att profitera på någon annans hjälplöshet eller förlust. På invändningen om att patriotismen har varit en starkt bidragande orsak till krig och lidande måste svaret för det första bli att den har varit det största enskilda motkraften mot inbördeskrig, som ofta ger upphov till den största graden av mänskligt lidande, och för det andra, att då roten till krig alltid är kamp om makt, så kan krig lika gärna utkämpas i namnet av en internationell idé som i namnet av nationell storhet. (Det kan ju knappast förnekas att en av de främsta orsakerna till krig under 1900-talet har varit kommunistinternationalens strävan efter internationell socialism)” (The meaning of conservatism)

Invandringsdebatten:

”Den europeiska eliten har under lång tid befunnit sig i förnekelse kring de problem som skapats genom den storskaliga invandringen av personer som inte anpassar sig till vårt europeiska levnadssätt. Istället har eliten med stor aggressivitet vänt sig emot dem som varnat för problemen och emot dem som har hävdat de infödda samhällenas rätt att vägra släppa in dem som inte kan eller vill assimileras.” (Tal för medlemmar av Vlaams Belang, Antwerpen 2006)

Assimilering:

”Storbritanniens framtid kommer att avgöras av vår förmåga att integrera invandrarna i en gemensam kultur av nationell tillhörighet, snarare än att uppmuntra invandrare att isolera sig själva i egna kulturella ghetton.” (Tal för medlemmar av Vlaams Belang, Antwerpen 2006)

För vidare förkovran:

http://www.roger-scruton.com/

Archive of Roger Scruton’s publications

Roger Scruton on immigration, multiculturalism and the need to defend the nation state

Roger Scruton: ”Why I became a conservative”

Google books: Roger Scruton – The west and the rest

Google books: Arguments for conservatism – A political philosophy

Video: Roger Scruton – Why Beauty Matters (2009) – BBC documentary

Video:  Roger Scruton – On Islam and the West (1/4)

Teodor Holmberg

Gustaf Henrik Teodor Holmberg, föddes den 12 januari 1853 i Gärdslöv, Skåne och dog den 13 mars 1935. Holmberg var en svensk folkhögskoleföreståndare, ideolog, samhällsdebattör och författare.

Holmberg blev student i Malmö år 1871. Vid 21 års ålder tillträde Holmberg en tjänst som lärare vid Hvilans folkhögskola i Skåne. År 1876 blev han fil. kand. vid Lunds universitet och samma år tillträdde han också sin tjänst som föreståndare vid Tärna folkhögskola i Västmanland.Följande år ingick han äktenskap med ungdomsvännen Cecilia Bååth-Holmberg, som även hon med tiden skulle bli en erkänd översättare, författare och samhällsdebattör. Paret fick inga barn, men delade arbete och intressen livet ut.

Holmberg kom att bli en av den svenska folkbildningens främsta pionjärer. Han arbetade under större delen av sitt liv för att sprida bildning, moral och fosterlandskärlek till även mindre bemedlade ungdomar ur bonde- och arbetarklassen. Holmberg uppges bland annat ha varit upphovsmannen bakom det beslut som fattades i Riksdagen år 1883 om att införa ett särskilt anslag, som skulle göra det möjligt för ungdomar från fattiga familjer att kunna studera vid folkhögskolan.

Holmberg har varit delaktig i grundandet av flera föreningar såsom Brödrafolkens väl, Samfundet Sveriges väl,  Samfundet unison sång, Gustaf Adolfsförbundet för Sveriges unga krigsmän och Svenska riksförbundet för sedlig kultur. Värt att nämna är att den sistnämnda föreningen, tack vare insatserna från Holmbergs hustru, låg bakom införandet av Mors dag-firandet i Sverige.

Under sina yngre år räknades Holmberg till de frisinnade och var en varm anhängare av den svensk- norska unionen. År 1903 deltog Holmberg och hans hustru i grundandet av den skandinavistiska föreningen Brödrafolkens väl, som verkade för ett stärkande av den skandinaviska identiteten. 1905 bröt sig Norge, under kontroversiella former, ut ur unionen med Sverige. Händelsen kom att beröra Holmberg djupt och resulterade i en ideologisk glidning hos honom från nationalliberalism och skandinavism mot socialkonservatism och svensk nationalism. Holmberg och hans hustru begärde utträde ur Brödrafolkens väl. 1906 startade man istället samfundet och tidskriften Sveriges väl.

Inom ramen för Sveriges väl lade Holmberg i ett föredrag fram sitt förslag till politiskt program. Föredraget, som sedermera gavs ut i kompendieform, bar titeln Svensk nationaldemokrati. Huvuddraget i Holmbergs nationaldemokrati var en strävan efter att hålla ihop samhället och begränsa den revolutionära socialismens inflytande genom att försöka nå en kompromiss mellan socialismen och konservatismen. Kompromissen bestod i att kombinera demokrati och sociala reformer med värdekonservatism, nationalism och kristen moral. Kärnan i Holmbergs tänkande och syfte är i de flesta avseenden identiskt med den idéströmning som ibland annat Storbritannien och Tyskland kommit att sammanfattas under beteckningen socialkonservatism. I föredraget ”Svensk nationaldemokrati” använder sig Holmberg (22 år före Per-Albin Hanssons berömda folkhemstal) av begreppet folkhem. I likhet med Hansson definierar Holmberg folkhemmet som en samhällsmodell där de värderingar som råder i det goda privata hemmet har utsträckts till att omfatta hela nationen.

Teodor Holmbergs ideologiska utgångspunkter uppvisar likheter med de idéer som framfördes av den samtide, konservative ideologen Rudolf Kjellén. Viktiga skillnader var dock att Holmberg var betydligt mer progressiv än Kjéllen och därmed ställde sig klart positiv till företeelser såsom parlamentarism, kvinnlig rösträtt, frikyrkorörelsen och djupgående sociala förändringar.

Teodor Holmberg om:

Folkbildning:

”Även i Sverige funnos många, som hellre ville se en vidskeplig än en upplyst allmoge, hellre ett barnsligt och omyndigt folk än ett folk av fria och myndiga män. Men i bondeståndet hade de nya folkupplysningstankarna slagit rot, och man släppte dem ej. Anders Danielssons ord vid 1823 års riksdag målade tankegången: ”Den tid skall komma, då namnet god medborgare och upplyst svensk man framför andra skall tilläggas den, som för undervisningens befrämjande är färdig till de största uppoffringar.” (Ungdom och tidstankar)

Kvinnans roll i samhället:

”Vi hava hört programordet: ”Frihet och utrymme för kvinnan!” Och i detta nu stå i vårt land svenska kvinnor som medborgarinnor i stat, kyrka och kommun fullt vid sidan av männen. Detta betyder: fosterlandet är allas sak, och därför skall dess framtid vila på både mäns och kvinnors axlar.” (Ungdom och tidstankar)

Hem och hembygd:

Utan hem finns heller ingen hembygd. Det är detta, som alstrar den djupa varma hembygdskänslan.

Hemmet och hembygden äro mindre kretsar av den stora hembygd, som tillhör hela svenska folket, alla Sveriges millioner män, kvinnor och barn: fäderneslandet. Många få aldrig syn på detta, liksom många ”ej se skogen för bara träd”, som ordspråket säger. De se människor men ej folket. De se en viss bygd men ej fosterjorden. Detta kan bero dels av för liten bildning, som gjort synkretsen trång, dels på politiska och sociala förhållanden, som vålla, att man inkapslats i ett parti eller en klass så hårdt, att man blivit fastkilad där, dels ock på ett ovilligt sinnelag, som avsiktligt ställer sig likgiltigt för och fientligt mot fosterland och nation och aldrig upplåtit örat för dess röster. (…)

…vårt svenska folk, vårt svenska samhälle utgöres av en mängd små samhällen: alla våra hem. De människor, som i dessa vistas, hålla samman. Och då bilda de ett samhälle. Hemmen äro samhällsträdets livsceller. De äro nationens fostringsanstalter. Folkets anda präglas av hemmens anda, god eller dålig.

Utan en inre varm hemkänsla blir man både rolös och rotlös, en andlig lösdrivare. Men vill man bliva en god och lycklig människa, då skall man söka att överallt och alltid bliva hemmastadd: i sitt barndomshem, i sitt eget hem, i sin skola, i sitt dagliga pliktarbete, i sin by, sin stad, sin kyrka, sitt fädernesland…” (Hem och hembygd)

Folkhemmet:

Under årens gång har synkretsen allt mera vidgats. Det egna barndomshemmet har vuxit ut till det stora folkhemmet, fosterlandet, Sverige, ”där våra fäder vila under kyrkohälle”” (Kamratskap och medborgarskap)

Nationen:

”Alla träd i skogen falla och dö så småningom, men skogen står. På samma sätt: alla individer gå bort, men nationen lefver. De enskildas modiga och pligttrogna själfuppoffring kan bevara lifvet åt hela folket.” (”En ny adelsklass”)

”Ett folk lever ej blott i det närvarande ögonblicket, men även i och genom sina minnen. Det lever i sammanhang med förgångna släkten, och dess strävan gäller de kommande.” (Nationella värmeböljor)

”Vad är väl vårt svenska folk. Icke sex millioner lösa individer. Sådana kunna icke uppbygga en stat, och de utgöra icke ett folk. De äro liksom sandkorn, vilka ligga lösa invid varandra, lätt bortfläktade av vindstötarna. En myrstack ar ett samhälle, icke så en sandhög, vore än varje korn en levande individ.” (Hem och hembygd)

Fosterlandsanda:

I de breda folklagren har länge socialismen med full avsikt sökt döda national- och fosterlandskänslan samt ersätta den dels med en massiv klassanda, dels med ett tunt och bleksjukt världsmedborgarskap. (…)Män har stängt kamratskapet in i en klass och fackförening och avklippt den kamratskapets kedja, till vars sista länk förvisso också hör ett allmänmänskligt världsmedborgarskap, men endast på grundval av ett varmt och grundfast svenskmannasinne (…) Man känner och förstår ej vad det vill säga att vara lojal mot sin nation, sitt samhälle, sin stat. Man kan eller vill ej se, att vi svenskar kunna med rätta bära våra huvuden högt och glädjas över vårt stora sköna land, vår stolta historia, vår gamla folkfrihet, vårt rymliga samhälle, vår rika kultur, som nu såsom förr lyser med frejdade personligheter i många riktningar, män och kvinnor. Vad behövs nu?  Jo, nationell pånyttfödelse!” (Kamratskap och medborgarskap)

”Hjälpen måste komma från en nyväckt och kraftig, äkta svenskanda. Vårt folk har som bekant en inrotad böjelse att sätta utländskt över inländskt. (…) Men i olyckans och prövningens stund har man ingen hjälp av utländskt långods,  men väl av inhemsk självtillit och fosterlandsanda.” (Nationella värmeböljor)

”Väl må vi icke räddhågat stänga oss inom blott vårt eget, men vi böra slå vakt om den svenska folksjälens egenart. Den ensam skall vara herre hemma. (…) Vi behöva lära mycket, t. ex. att ej blott kräva av samhället de mest vidsträckta rättigheter och fördelar men också skänka tillbaka vårt hjärtas tacksamhet och kärlek, villiga att bringa offer för fäderneslandets liv, trygghet och utveckling”  (Inför fyrahundraårsminnet av Gustav Vasa)

”Att älska sitt folk är en fosterländsk plikt, men man kan ej så göra, om man ej tror på sitt folk, tror på och älskar det trots alla fel och trots alla missräkningar. En stark tro flyttar berg, och nu torde tiden vara inne att flytta bergen.” (Tankar inför Gustaf-Adolfsminnet)

Medborgaranda:

”Man har ej rätt och frihet att i rent själviskt syfte bruka fritid och pengar: en självbegränsning är nödvändig, och klar insikt måste råda därom, att i vår tid har ingen rätt att avstänga sig från det gemensamma samhälls- och människolivets förpliktelser; det finns ett solidariskt ansvar, som ingen bör undandraga sig. Det finns en allmän social värnplikt, och därför givs det också ansvar för hur man brukar sin fritid och hur man roar sig. Den som har tid över till sin fria rådighet kan skänka sin tid åt medvandrande och åt samhället, och ett förträffligt sätt att vinna glädje.är att skänka glädje. Detta gäller ej endast för de äldre utan också för de unga.” (Ungdomslivet)

 ”Vi hava mottagit det stora budet att älska envar sin nästa såsom sig själv. Man når ej detta mål i ett enda tag så att säga; man får närma sig det stegvis, och man får då börja med att vara hövlig, välvillig, vänlig mot alla. Därunder övas man i att tygla sina egna oarter, sin hetsighet, sin böjelse för dåligt lynne, och de goda anlagen i ens väsen få luft, sol och växtkraft. Denna självuppfostran är ett nödvändigt krav, om något skall med glädje utföras av dem, som stå i samma levnadskall.” (Samarbete och vänskap)

Imperialism:

En nation sjunger fult och falskt, om den, därför att den har en stark röst, vill imperialistiskt nedtysta andras. Tystnar en stämma, vore det än ett litet folks, så försvagas harmonien” (Tankar inför Gustaf-Adolfsminnet)

Vikten av att göra åtskillnad mellan jämlikhet och likformighet:

Vi leva i ett tidevarv, då jämlikheten sättes som ett högt ideal. Må så vara, blott icke målet varder en allmän nivellering nedåt till nollans läge eller att samhället göres likt ett knappnålsbrev, där alla individer äro lika långa, hava alla lika stora — eller rättare — alla lika små huvuden och sitta uppträdda i precisa rader, i likformighetens miljö. (Tankar inför Gustaf-Adolfsminnet)

Vänsterextremism, människosyn, brott och straff:

”Fen är ett gammalt ord som betyder träsk, och Fenre hör hemma i de mörka morasens regioner eller i havsdjupens avgrunder. Och där nere lever han än och tjuter och vrider sig. Han vill komma loss, vill avkasta alla fjättrar och ödelägga ljusets och den lagstadgade samhällsordningens väktare. Under årtusendenas lopp ändrar Fenresulven visserligen namn men icke natur. I våra dagars språk heter han anarkism, rödgardism, bolsjevism, och i dessa dräkter visar han sitt onda väsen och, sin oerhörda styrka att hota och skada samhällsliv, kulturliv, religiöst liv, kort sagt: hela världen.

Många äro blinda för denna dystra sanning, att vilddjursinstinkterna ligga dolda på djupet ej blott i samhällets bottenlager, men i så godt som varje människohjärta. Fjättras ej vilddjuret med starka band, skall det slippa lös och beteckna sin väg mod fasans gärningar och med hart när ofattbara illdåd.

Intet människovärdigt och ädelt liv kan uppkomma och utveckla sig utan i kraft av skyddande band av olika slag. Hem och stat sönderfalla, om ej pliktkänsla, samvetsgrannhet, sedlighet, laglydnad, vördnad, gudstro slå sina rötter djupt i de enskildas själar och därifrån växa ut till ett hägnande grenverk över hemmets härd och nationens härd, fosterlandet.

Och eftersom vilddjursdrifterna alltid och överallt finnas, måste de tyglas och hållas i styr. Därför är och förblir i denna jordiska värld alltid straffet ett nödvändigt skyddsvärn för samhället liksom i hem och skola. Ty utan detta hålles ej den brottsliga böjelsen i tömmar. Fruktan för straff är hos en väldig mängd människor det enda, som driver dem att väja undan från att utan tvekan blindt följa en ond lustas ingivelser. Man måste räkna med verkligheten. Och denna bjuder, att lag skall hävdas med kraft och utan
tvekan. Evangelium anammas först, då lagen beredt marken! Fenre måste känna bojan på sina lemmar och svärdet i sitt gap!”
(Fasta samhällsband)

Svenskarnas osunda fascination för det utländska:

”Bland mycket annat, som vi hava att bemärka, är även kung Göstas manande varning: ”De svenske kacker alltid i eget bo”. Ty vi klandra ofta hårdt och obilligt vårt eget land och samhälle, nedsätta vad svenskt är, framdraga, upphöja och efterapa allt utländskt. Vi hava sett, hur våra fäder under Gustaf Vasas ledning frälste svenskheten under det trefaldiga trycket från dansk, tysk och romersk folkanda. Under 1700-talet bugade sig svensken för Frankrike; vi funno oss smickrade av att kallas ”Nordens
fransmän”. I den tid, som är, finnas många tusenden svenskar, som kritiklöst se sitt mönster i Amerika västerut, i Ryssland österut.”
(Inför fyrahundraårsminnet av Gustav Vasa)

Det har hört till vår socialdemokrati — och det hör ännu till de röda ungdomsleden —att bakdanta Sverige samt dumt och plumt bespotta våra hänfarne fäder och våra historiska minnen. I stället har man tändt rökoffer för främmande länder, än Förenta Staterna, än Frankrike, än Ryssland. Och fortfarande, fast väl intet land på jorden äger ett mera demokratiskt samhällsskick än Sverige, sviker man medborgareplikter, struntar i sin debetsedel, rasar över vår värnplikt, som är tam och beskedlig mot fransk och sovjet-rysk militarism, samt är i det kommunistiska lägret inne på förräderiets rubelkantade smygvägar.” (Kamratskap och medborgarskap)

”…I vårt Sverige lever säkert samma instinkt, om ock dold och slumrande hos många, för vilka världsmedborgarskapet, internationalismen, synes böra stå i främsta rummet. För många tycks det vara lättare att intressera sig för det främmande och fjärranliggande än för det egna och nära. För några år sen blev det stor beundran och intresse för en viss Mar-Yan-Akaha från Kurdistan i Asien. Varför? Man visste föga om honom, men hans underliga namn, hans ovanliga klädedräkt och utseende, det mystiska i främlingen från ett obekant land skänkte honom en viss nimbus, som fullständigt saknades hos, låt oss kalla honom Johan Peter Larsson från grannbyn. Den senare var ju blott en vanlig nyttig svensk bonde, som
knogade och arbetade för att giva oss vårt dagliga bröd, en rätt ointressant företeelse. Vad var han mot mannen med det konstiga namnet från det okända Asien? Man tycks ha lättare att om ej älska, så dock fängslas av den nästa man aldrig ser och ej förstår än av den människa, som bor vägg om vägg med en.”
(Hem och hembygd)

Nationella historiska minnesdagar:

”Den 6 nov. är en minnesdag. Man kan emellertid fråga: är firandet av ’historiska minnesdagar överhuvudtaget berättigat? Det är kanske meningslöst och t. o. m. skadligt, såsom ju åtskilliga påstå.

Allt beror av i vad anda man högtidligt ihågkommer de döda. Ett sätt är att vid braskande fester vanära dem mod massivt skryt och oäkta hänförelse och under punsch/patriotismens eggelse. Man tror sig själv vara stor, för det man äger stora förfäder. Man glömmer Tegnérs ord: ”Yvs ej av fädrens ära, en var har dock blott sin.”

Men det finns ett annat sätt och ett annat ursprung för minnesfester: barn böra och vilja ej glömma sina föräldrar; det ligger för den unge en bevarande makt i det varma minnet av barndomshemmet; ett folk glömmer lika litet sina förfäder. Dessa ha ej levat för att glömmas. Glömska avskär bandet mellan släktleden.

Redan våra forntidsfäder förstodo glömskans fara. I Völsungasagan heter det om germanfolkens sagohjälte Sigurd Fafnesbane: ”Grimhild bjöd mig en bägare fylld med glömskans kalla kvalfulla dryck.” Då glömde Sigurd sin Brynhild och blev Gudruns make, och därmed blev alla dessa människors liv ett sorgespel.

Starka band knyta de levande tillsammans med de bortgångna: kärleken, tacksamheten för det mottagna stora kulturarvet, plikten att bevara och föröka det, omtanken om ofödda släktens bästa. (…)

Det är således av värde för ett folk att äga historiska minnesdagar, nationella mötesplatser, där alla klasser infinna sig, nedlägga dagens partivapen och sluta sig i endräkt kring de ädla hädangångna. (…)

Vi svenskar behöva allt, som är ägnat att stärka en rätt svag nationell ryggrad; vi behöva finna rätt på oss själva, få tillförsikt till oss själva.

Det finns personer, som, fångna i vissa politiska dogmer och med starkt kringskuren horisont, finna det vara tecken till storslagenhet och modern upplysning att i tal och skrift offentligt håna eget land, samhälle och historia. (…) Medborgarkänsla och samfundsanda hava fört en tynande tillvaro. Endast till det splittrande — ej till det samlande — har alltför länge det allmänna intresset knutit sig. Vi ha haft först långa ståndsstrider, sedan klassfejder, outtröttlig hetsande agitation mot allt nationellt, som hånats som chauvinism och patentpatriotism.

Genom allt detta hava de sprängande partitankarnaomhuldats till nackdel för rikstanken, som ensam kan i svenska hjärtan uppbära vårt historiska minnesarv. (Tankar inför Gustaf-Adolfsminnet)

Svenska kyrkan och protestantismen:

Genom Martin Luther, blev evangelium riktigt en hjärtesak för Sveriges folk och för Sveriges unga, trosstarka, andeburna evangeliska kyrka. Genom dennas prästerskap i spetsen framväxte efterhand både lärd bildning och folklig upplysning, och svenskarne blevo ett politiskt ledande protestantiskt kulturfolk. Denna sin typ i rent andligt avseende har det bibehållit alltjämt.

Vårt svenska folk står därför i odödlig tacksamhetsskuld till vår svenska kyrka, trots de fel, misstag och försummelser, till vilka hon mången gång samt i olika tidsskeden gjort sig skyldig. Säkert är, att ett djupt förbund har knutits mellan kyrka och folk i vårt land.”  (Inför fyrahundraårsminnet av Gustav Vasa)

Johann Gottfried Herder

Johann Gottfried Herder (senare von Herder), föddes 25 augusti 1744 i Mohrungen, Preussen,  och dog den 18 december 1803 i Weimar. Herder var filosof, författare, historiker och pedagog. Hans tankegångar har haft stor inverkan på utvecklingen inom bland annat filosofin, språkvetenskapen och antropologin och han anses på olika sätt ha inspirerat storheter som Goethe, Hegel, Nietzsche och John Stuart Mill.

Herder betraktas också av många som den moderna nationalismens fader och då i synnerhet kulturnationalismens. Herder förkastade rastänkande och menade att nationen formas  och definieras av miljö/klimat, historia/gemensamt kollektivt minne, språk och traditioner. Han betraktade nationen som den mest betydelsefulla mänskliga gemenskapen vid sidan av familjen och menade att varje nation hade rätt till självbestämmande och rätt till utveckling utifrån sina egna förutsättningar, utan påtvingade influenser utifrån (frivilligt kulturutbyte var dock något som han såg positivt på och uppmuntrade till).

Herder var skeptisk till staten och dess roll i samhället, men menade att i de fall det måste finnas en stat så skall statsbildningen vara baserade på nationen.  Han vände sig emot de tankegångar som utgick ifrån att alla människor är stöpta i samma form och att universella principer och idéer skulle kunna appliceras på alla nationer. Tillhörighet till en nation är enligt Herder avgörande för att en individ skall kunna utvecklas till en konstruktiv och harmonisk människa. Kosmopolitism och överdriven individualism är således potentiellt skadligt för den mänskliga naturen.

Herder var demokrat och till skillnad från många senare tyska nationalistiska filosofer var Herders idéer fria från chauvinism och tankar om överlägsenhet. Han var motståndare till alla former av imperialism och slaveri och förespråkade att de tyska judarna skulle ges fulla medborgerliga rättigheter samtidigt som de judar som så önskade skulle få hjälp att återvända till Israel. Herder såg ett värde i alla kulturer och folkslag och hoppades att hans idéer skulle praktiseras av alla nationer i världen. Herder kan därmed också sägas vara en av upphovsmännen till tanken om den universella nationalismen.

Herders filosofi fick stort genomslag över hela Europa och ledde till ett uppsving för det vi idag kallar folkmusik, folklore, folktro och folksagor, då många nationalister i enlighet med Herders idéer ansåg att det var i dessa företeelser man kunde finna nationens ursprungliga själ. Några av dem som lät sig inspireras av Herders idéer var bröderna Grimm och det var just i syfte att återupptäcka den tyska folksjälen som deras numera världsberömda tyska folksagor samlades in.

Herder fäste stor vikt vid religionen. Han förutspådde att Västeuropa i framtiden skulle komma att förkasta kristendomen och därefter börja ”ruttna” inifrån.

Johann Gottfried Herder om:

Nationalstaten:

”Det är naturen som formar familjen. Den mest naturliga staten består därför av en nation, en utvidgad familj med en nationalkaraktär”

Nationell gemenskap och jämlikhet:

”Det finns bara en klass i staten. Folket. Kungen och den enkle bonden tillhör båda denna klass”

Fosterlandskärlek:

”Man älskar inte sitt land, sina seder, sitt språk, sin fru, sina barn, för att de är bäst i världen, utan för att de är ens egna.”

Kosmopoliter:

”De största kosmopoliterna är ofta de mest desperata tiggarna och de som säger sig omfamna hela universum med sin kärlek, älskar oftast bara sig själva.”

”Vilden som älskar sig själv, sin fru och sitt barn och som på sitt eget stillsamma sätt arbetar för sin stams bästa, han är enligt min mening en sannare varelse än den skugga av en människa, den förfinade världsmedborgare, som inlindad i sin allomfattande kärlek till andra skuggmänniskor, bara älskar en chimär.”

Imperialism och mångkultur:

”Ingenting står i mer djupgående motsats till syftet med politiskt styre än det onaturliga utvidgandet av en stat eller det vilda blandandet av olika folkgrupper och nationaliteter under ett styre. Ett mänskligt rike är alldeles för skört och ömtåligt för att klara att så oförenliga delar inympas i det. Sådana stater är bara ihoplappade apparater, sköra maskiner, med rätta kallade för statsmaskiner, då de är helt tömda på inre liv och då deras olika komponenter hålls ihop av mekaniska anordningar snarare än av genuina mänskliga band och känslor.”

 

 

T.S Eliot

Thomas Stearns Eliot, T. S. Eliot, föddes den 26 september 1888 i Saint Louis Missouri och dog den 4 januari 1965  i London. Han var en amerikanskbrittisk författare, poet och litteraturkritiker.

Eliot föddes i USA men flyttade 1914 till Storbritannien. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1948.

1927 gick Eliot med i den anglikanska kyrkan och blev brittisk medborgare. I de radikala konstnärskretsar som Eliot vistades var dessa konservativa uttryck en skandal. Han bildade därefter nya litterära kretsar med konservativa ideal, och bekände sig öppet till konservatismen, med de klassiska orden ”I´m a classicist in literature, royalist in politics, and anglo-catholic in religion”

Enligt Eliot var religion och kultur oupplösligt sammanflätade och han eftersträvade en högkultur som ständigt skulle förnyas av dem som förstod dess traditioner.

Trots att Eliot i första hand var poet och litteraturkritiker och därför endast i begränsad utsträckning skrev renodlade politiska texter, så har han av bland annat Roger Scruton utnämnts till den främste konservative filosofen i modern tid.

Eliots bidrag till den moderna konservatismen (och då i första hand kulturkonservatismen) består till största delen i hans utveckling och återlansering av begreppet Tradition.

Enligt Eliot är sann originalitet endast möjlig att uppnå inom ramen för en tradition och för att vara relevant måste traditionen utvecklas och levandegöras i varje ny tidsålder.

I sin skrift: ”A political philosophy: arguments for conservatism” säger Scruton att:

”Eliot, i likhet med Burke, insåg distinktionen mellan bakåtsträvande nostalgi, som bara är en form av modern sentimentalitet, och en genuin tradition som ger oss mod och visioner som hjälper oss att leva i den moderna världen”

T.S Eliot om:

Tradition:

”Om traditionalism endast bestod i att blint efterapa den senast levande generationen utan reflektion kring dess framgång, så skulle det inte vara något man borde uppmuntra. (…) Traditionalism är dock av mycket större betydelse än så. Traditionen kan inte ärvas och om du vill erövra den så kräver det stor ansträngning”

”Någon sade: ”Döda författare är så irrelevanta och avlägsna från oss för vi vet  ju så mycket mer än dem”  Precis.  Och det vi vet är det som de döda författarna har berättat för oss”

”Historisk känsla innefattar, inte bara uppfattandet av det förflutnas förflutenhet, utan också av det förflutnas närvaro i nuet.”

Vidare läsning:

Roger Scruton: ”T.S Eliot as a conservative mentor”

T.S Eliot: ”Tradition and the Individual Talent”

Per-Albin Hansson

Per-Albin Hansson föddes 1885 i Malmö. Hansson började efter en fyraårig folkskola att arbeta vid tolv års ålder. Han arbetade som springpojke och handelsbiträde i en kooperativ affär i Malmö. Per-Albin och hans äldre bror Sigfrid deltog vid bildandet av det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1903. Hansson blev redaktör för ungdomsförbundets tidskrift Fram. Senare blev han ansvarig utgivare för Social-demokraten som var huvudpartiets organ. 1908 blev Hansson ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen och ingick i verkställande utskottet från 1911. I Hjalmar Brantings regering var Hansson försvarsminister och en av de drivande krafterna i det stora nedrustningsbeslutet 1925. Detta drevs igenom med hjälp av de frisinnade efter att vissa eftergifter gjorts åt dessa. Vid Hjalmar Brantings död 1925 blev Per-Albin Hansson utsedd att ta hand om partiledarskapet. Han blev formellt vald till partiledare 1928. Efter ett socialdemokratiskt segerval 1932 bildades en rent socialdemokratisk regering med Hansson som statsminister. 1936 bildades under Per-Albin Hansson en koalitions regering med bondeförbundet. Efter ryskfinska krigets utbrott ombildades regeringen till att även innefatta Högern och Folkpartiet. Per-Albin Hansson dog 1946 i Stockholm efter att, då kriget var slut, åter bildat en rent socialdemokratisk ministär.

Under sin ungdom stod Hansson för en tämligen radikal och klassbaserad ideologi. Med åren kom han dock att anamma en till vissa delar konservativ och nationalistisk politik, vilket också präglade det parti han företrädde. Anammandet av det socialkonservativa folkhemsbegreppet som dittills förts fram av tänkare såsom Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg kan ses som det yttersta beviset för detta. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren skriver i sin bok ”Ett visst mått av frihet” att Per-Albins anslutning till  folkhemstanken innebar ett avståndstagande från marxismens klasslära och ett övergivande av den marxistiska kärnan. Enligt Ljunggren innebar Per-Albin Hanssons ledarskap att den dåtida socialdemokratin förvandlades från ett klassbaserat socialistiskt parti till ett konservativt och nationellt statssocialistiskt parti.

Per-Albin Hansson om:

Den konservativa försiktighetsprincipen:

I svår sjö är det dubbelt viktigt att föra rodret med fast hand och följa känd led, hellre ta risken av försening än söka vågsamma genvägar till lä och hamn.

Social konservatism:

”Jag utesluter inte ett visst samarbete mellan en i anda och sanning samhällsvårdande konservatism och en socialdemokratisk iver att bereda trygghet och välstånd åt alla.”

Fosterlandskärlek:

”Fosterlandskärleken är och kan icke vara villkorlig. Den finns i oss, den leder och driver oss, den är mäktigare än någon annan makt. Just därför böra dess flöden förenas till en gemensam svenskmannagärning för att göra det svenska fosterlandet ett tryggat hem för alla svenskar, på samhörighetens fasta grund. Vår blågula fana är symbolen för denna samhörighet.”  (Tal vid bildandet av koalitionsregeringen med Bondeförbundet 1936)

Demokrati, folklynne och statsmaktens ansvar:

”Vårt svenska folk är i grunden demokratiskt. Det älskar friheten och hatar förtrycket. Frågade jag det svenska folket om det ville avhända sig sin rösträtt…., sin yttrande- och tryckfrihet, sin hemfrid, så skulle jag få ett rungande nej till svar. Men det svenska folket vill också att det skall regeras, att statsmakterna skola hålla ordning och reda…., göra det tryggt och gott att bygga och bo i gamla Sverige. Det är just vad demokratisk politik skall uträtta. Men folket må icke glömma att i kraft av demokratin bestämmer folket självt om sin styrelse. Och folket, det är ni, medborgare, som alla och envar ha sitt ansvar för tryggandet av den demokratiska ordningen. Ni ha där en tradition att bevara, en plikt att fylla mot nutid och framtid. I detta som i allt annat: varen svenske!” (Tal som visades på Folkets Hus-rörelsens biografer innan huvudfilmen hösten 1933)

Patriotism och internationalism:

”Häromdagen blev jag i Social-Demokraten kallad för en social patriot. Jag lystrade. Något ditåt hade jag hört förr, men då var det bolsjevikerna som skrevo tillhopa de båda orden till ett smädeord. Egentligen tycker jag det är onödigt att göra en ny sorts patrioter eller rättare att skapa en särskild benämning för en socialdemokrat som är patriot. Det duger gott för oss att vara patrioter i den gamla goda meningen. Ty omsorgen om det allmänna, om landet och dess innebyggare, har alltid varit det utmärkande för en god patriot. Att den omsorgen nu mer än förut måste få formen av socialt reformarbete ändrar intet i dess ursprungliga karaktär, är endast en anpassning efter vår tid. (…) Fosterlandskärleken är en mäktig kraft. Den måste göras fruktbar just i vårt stora arbete för en social ordning grundad på rättfärdighet. (…) Men vi ha ju våra socialistiska ideal, vår strävan icke blott för vårt folks lycka utan för hela mänskligheten! Javäl, men här finnes ju ingen motsättning. Den gode patrioten blir också en god internationalist, hos socialisten växer naturligt omsorgen om fosterlandet ut till ett levande intresse även för andra folk och deras lycka. Men vårt verksamhetsfält är i första hand Sverige. Det är i första hand för dess folk vi kämpa. Vi gå fram för vårt folk och för vårt fädernesland!” (”Vår patriotism” 1926)

”För att internationalismen skall bliva en verksam sammanbindningslänk mellan de olika nationerna, får icke det nationella folkkynnet undertryckas eller nationens säregna förhållanden avskaffas

Folkgemenskap framför klassgemenskap:

”Där klassbegreppet verkar avgränsande och isolerande, där öppnar folkbegreppet istället vägarna till samförstånd och samverkan.”

”Det är ett lätt konstaterat faktum, att partiet under de senaste årtiondena alltmera känt och handlat som ett folkparti. Åtminstone sedan halvtannat årtionde ha våra valmanifest varit adresserade till ”Sverges arbetande folk” eller ”Sverges folk” och numera – så vitt jag kunnat utröna skedde omläggningen 1920 – ha även partiets majmanifest den förstnämnda adressen. … Den tidigare klassbetoningen i partiets politik har efterhand fått vika för en i bästa och vidaste bemärkelse folklig karaktär.”

Social rättvisa på nationell grund:

”Sverige är alltjämt ett klassamhälle, där de stora massorna leva i betryck och otrygghet. Sverige är ännu icke det goda hemmet för alla svenskar. För att det skall kunna bli detta måste det helt erövras av och åt folkets stora massa. … Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige!”  (Tal vid socialdemokratiskt valmöte 1924.)

Nationell frihet:

”Det är min förvissning att Sveriges folk är berett att bära tunga offer för sin fred och sin självbestämningsrätt. Jag har också en fast förtröstan att vi genom enighet och beslutsamhet ska kunna lotsa vårt land genom svårigheterna. Skulle ofärden dock komma till våra landamären, skall förvisso det svenska folket visa sig mäktigt att värna det för oss dyrbaraste av allt, Sveriges frihet och oberoende.”  (Radiotal  den 12 april 1940.)

”Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige!”  (Tal på Svenska Flaggans Dag den 6 juni 1945.)

Om vikten av att känna och handla svenskt:

”En persons lämplighet i samhälleliga värv måste vara att han känner och handlar svenskt, att ingenting hindrar honom att tveklöst och sveklöst tjäna Sverige.” (Tal i Skövde 1946)

Kommunism och fascism:

”Demokratins öppna fiender operera både inom arbetarklassen och borgarklassen. De utpekas bäst genom de vedertagna beteckningarna bolsjeviker och fascister. … (de) äro i själva verket samma andas barn. Bolsjeviken och fascisten ha båda diktaturen som mål och de förlita sig båda till våldet för målets vinnande. … Båda ha också osvenskheten gemensamt de efterapa främmande förebilder och lystra till paroller utifrån.”

För vidare läsning: ”Två olika folkhem – En jämförelse mellan Kjelléns och Per-Albin Hanssons idéer”

Benjamin Disraeli

Benjamin Disraeli (1804-1881)

Benjamin Disraeli var en kristen engelsman av judisk börd. Under sin ungdom gjorde han sig ett namn som skönlitterär författare. Senare i livet började han engagera sig politiskt. Disraeli bröt mot de invanda politiska mönstren och försökte skapa samförstånd mellan adeln och arbetarklassen. Disraeli var bedrövad över tillståndet i England. Enligt hans mening var klyftan mellan fattiga och rika engelsmän så stor att de i praktiken var två olika nationer. Begreppet One nation kom därför att bli slagord och bas för hans politiska tänkande. Den så kallade One nation-tanken har haft stor inverkan på nationalistiska och konservativa organisationer i hela den anglosaxiska världen ända fram i modern tid.  1842 grundande han organisationen Young England, som pläderade för att överklassen borde använda sin makt och rikedom till att skydda sina landsmän i underklassen från exploatering.  Han kom sedermera att bli nära vän med drottning Victoria och valdes till Englands premiärminister vid två tillfällen. Under sin tid vid makten arbetande han bland annat för en utvidgning av rösträtten.  Disraeli räknas av många som grundare av både socialkonservatismen och det moderna konservativa Tory-partiet.

Benjamin Disraeli om…

Samhällsförändring:

”Den stora frågan är inte huruvida vi skall motsätta oss all förändring. Förändring är oundvikligt. Nej, den stora frågan är om förändringen skall utgå från det egna folkets seder, lagar och traditioner eller om den skall utgå ifrån abstrakta principer och generella doktriner”

(Tal i Edinburgh 1867)

Liberalism:

”Liberalismen angriper landets institutioner på reformernas vägnar och bekämpar folkets seder och bruk under föregivande att det är framåtskridande”

Bevarandet av den nationella särarten:

”Vad är Tory-partiet om det inte representerar nationalkänslan? Om det inte representerar nationalkänslan är det ingenting. (…) Tory-partiet tänker inte försöka nå makten genom att försöka attrahera den kraft som man tillfälligt kan nå genom att föra fram kosmopolitiska principer eller genom att använda en kosmopolitisk retorik. Tory-partiet är inget om det inte representerar och upprätthåller vårt lands institutioner”

(Tal i Mansion House 1867)

Om kvinnlig rösträtt:

”I ett land som styrs av en kvinna, där vi tillåter kvinnor, inte bara att äga mark, utan också att vara slottsfru och hålla i rättegångar, där kvinnor kan vara kyrkvärdar, ansvariga för att samla in skatter och dela ut bidrag till de fattiga – I ett sådant land där kvinnor har så mycket att göra med staten och kyrkan, kan jag inte förstå varför de inte också skall få rösta”

(Tal i Underhuset 1866)

Om arbetarklassens patriotism:

”Det finns personer som är, eller åtminstone påstår sig vara arbetande män, som utan tvekan har tagit intryck av den metropolitiska arbetarklassen och som talar om jakobinism. Jag kan dock garantera att den överväldigande majoriteten av den engelska arbetarklassen totalt förkastar sådana ståndpunkter.  De är engelsmän in i märgen. De bekänner sig till nationella principer. De förkastar kosmopolitismen. De är stolta medlemmar av vårt kungarike och vårt imperium och de vill bevara dess storhet.”

(Tal Crystal Palace 1872)

Om att söka en politisk medelväg:

”Jag är konservativ i det att jag vill bevara det som är bra med vår konstitution och radikal i det att jag vill avskaffa det som är dåligt. Jag strävar efter att bevara äganderätten och lag och ordning. Jag lyssnar vare sig till massans känslostormar eller det besuttna fåtalets fördomar.”

(Tal i High Wycombe 1832)

 

 

Rudolf Kjellén

Rudolf Kjellén (1864-1922)

Rudolf Kjellén föddes som prästson 1864 på Torsö i Vänern och dog som professor Skytteanus i Uppsala 1922. Han var förutom professor i statskunskap konservativ riksdagsman. Kjellén kom utomlands att bli en av Sveriges mest kända statsvetare. Kjellén anses ha utvecklat en rad begrepp som kom att spela en betydande roll under 1900-talet. Bland dessa begrepp återfinns ”geopolitik”, ”nationaldemokrati” och ”folkhem”. Folkhemsbegreppet lanserade han flera decennier innan Per-Albin Hansson och socialdemokraterna förde ut det till allmänheten. Efter misskreditering, genomförd av hans efterträdare och tillika politiska motståndare, blev det i Sverige dock närmast tabu att förhålla sig positiv till hans tankar. Det söktes påvisas paralleller mellan tysk nazism och Kjelléns folkhem, något som vid en analys av Kjellén förefaller verklighetsfrämmande. Det förtegs att hans folkhemsideal, som utgick från hela folkets väl snarare än klassintressen, hade samma grundtankar som det socialdemokraterna sedan torgförde.  Sant är att vissa av Kjelléns åsikter framstår som svårsmälta för en nutida läsare, men detsamma kan ju sägas om många andra 100-åriga idéer. Han delade en stor del av sitt tankegods med Teodor Holmberg, men var betydligt mindre progressiv än denne i det att han var skeptisk till parlamentarism, juridisk jämställdhet mellan könen och verkligt djupgående sociala förändringar. Trots att han befarade att införandet av fullvärdig demokrati skulle leda till en socialistisk diktatur motionerade han dock redan 1906 i riksdagens andra kammare om införandet av allmän rösträtt.

Grunderna i Kjellens politiska filosofi, vilka han förde fram under beteckningarna ”Unghögern” och ”Nationaldemokrati” skulle  förenklat kunna liknas vid en mer konservativ version av Per-Albin Hanssons socialdemokratiska folkhemsvision. De element av socialdemokratin som Kjéllen framförallt tog avstånd ifrån var radikalismen, klasstänkandet, internationalismen och bristen på respekt för traditionerna och historien. Kjelléns förhoppning var att kunna förena de bästa elementen ur konservatismen och socialdemokratin och på så sätt skapa en ny ideologi som hade potential att nå över de gamla klassgränserna och samla det svenska folket.

Rudolf Kjellén om…

Nationen:

”Den enskilde svensken har en mångfald individuella yttre och inre egenskaper. När flere svenskar komma samman, så förefinnes dem emellan stora olikheter i individuellt avseende, men samtidigt uppstår en gemensamhetsfond i drag och tycken, vilket delas mer eller mindre av dem alla som svenskar. Ju större partier av svenska folket man överblickar, desto klarare avtecknar sig denna fond. Så försiggår ständigt inom varje livskraftig nation en hemlig process, genom vilken samstämmiga tankar och känslor hopsummeras, medan de rent individuella egenskaperna avskiljas som grenar och kvistar och löv från stammen. Slutligen framstår hela nationen som en levande typ, väsensskild från sina söner och dock omfattande dem som det hela sina delar. […].. icke varje medborgare bär i lika grad fosterlandet inom sitt bröst. De individuella egenheterna kunna allt för väl skymma de typiska dragen. […] Den typbildning, varigenom en nationalitet uppstår, har till förutsättning desamma tvenne faktorer som all annan personlighetsutveckling, nämligen anlag och uppfostran. I naturen fota, medelbart eller omedelbart, en nations anlag; i historien har den fått sin uppfostran. Den geografiska och den historiska samhörigheten – gemensamhet i land och gemensamhet i öden – äro de tvenne bredaste rötterna till nationens stam. Naturen är fosterlandet i rummet, historien är fosterlandet i tiden.”

(Excerpt ur ”Nationalitetsidén”)

Fosterlandskärlek:

”Numera vet hvarje politiker, att fosterlandet d.v.s. nationen tyvärr innehåller små och dåliga sidor. En nation är en individ med både förtjenster och fel, liksom hvarje person. Men kärleken söker icke blott förtjenster att fästa sig vid. Sonen älskar sin moder, icke derför att hon är objektivt god och stor, utan derför att att hon är hans moder, som burit honom i sitt sköte.”

(ur artikel i Göteborgs-Posten 14 jan 1896)

Sociala reformer

”Staten bör ta ett positivt ansvar för sina medborgares välfärd och bildning.”

På socialförsäkringens område … har staten framträdt och på senaste åren utfört ett verkligt storverk. … Genom denna lagstiftning har Sverige ställt sig i främsta ledet på ifrågavarande betydelsefulla område.

Folkhemmet

”Ja, det Sverige vi längta efter och arbeta på – ett Sverige stort genom människors och partiers förstående av varandra, enigt genom klassernas underordnande under det öfverpersonliga hela, lyckligt i allas gemensamma trohet mot den jord som fostrat oss och fädrens aska gömmer. … Ett är säkert: endast på sin egen grund kan Sverige byggas ut till det lyckliga folkhem, det är ämnadt att blifva.”

Den tidiga socialdemokratin

”Det är en sådan social idé i nationell omfattning, som jag motser som liberalismens arftagare. … Partiet (Socialdemokratin) har undangjort en del organisationsarbete och politisk beväringsexercis inom de breda samfundslagren, hvilket en gång kan komma fosterlandet i sin helhet till godo. Vi släppa inte hoppet därom, allt medan vi bekämpa partiets försök att komma till makten på klassintressenas primitiva stadium. ”

Reaktion:

”Ordet reaktion har en stygg klang i våra dagar. Det synes på vissa håll hafva fått gestalten av ett hemskt spöke, vid hvars blotta åsyn mängden med fasa flyr. Så snart man håller upp dess namn öfver ett politiskt förslag, så betraktas detta som dömdt. Ordet har sålunda blifvit ett prima vapen i arsenalen af politiska slagord.

 Sådana vapen äro icke lätta att parera, ty de vädja aldrig till förståndet, de vädja direkt till fördomar och passioner. Slagordet lefver alltid på något uns sanning; men genom den obegränsade räckvidd partiet gifvit detsamma blifver det blott allt för lätt en stelnad lögn; man kräfver dogmatisk giltighet äfven för det falska skalet, ända tills ordet blifvit ett extrakt av partiensidigheten och ett skymmande dok för sanningen. Ett sådant ord kastas sedan som kappa öfver huvudena på den okunniga massan för att hindra denna att se själf; och massan bär den utan tanke på att pröfva dess hållbarhet.

 Men den som vill med allvar intränga i det politiska lifvets väsen, han tål inga bindlar för ögonen – han går själfva slagordet in på lifvet, för att efterse om det verkligen gömmer den absoluta sanning som partidogmatiken hos detsamma postulerar.

Det behöfves ju från själfva början icke mycken eftertanke för att inse, att det raka framsteget icke under alla omständigheter är nyttigt eller ens rådligt. Antag att en afgrund öppnar sig framför foten, skall man då för framåtskridandets skull taga ut steget tills man stupar i densamma? Ser man då icke, att under sådana omständigheter de mest framskridne just äro de som äro fördärfvet närmast? Alltså, om verkligen ett folk slagit in på en farlig utvecklingsriktning, då är det uppenbart, att en reaktion, ett återvändande från afgrunden, är den enda rätta politiken.

De som blindt fördöma all reaktion måste alltså, därest de eljest hafva någon konsekvens i sin tankegång, anse, att folken öfverhuvud ej kunna af sig själfva komma in på sådana afvägar. De tro att utvecklingens väg är den räta linjens, ständigt rakt fram, så att dagens idé alltid är bättre än gårdagens och sönerna alltid förmer än sina fäder. Endast ur en dylik förutsättning kan denna dyrkan af ”moderna idéer”, blott därför att de äro moderna, endast därur kan detta förakt för allt gammalt, blott därför att det är gammalt, förstås och förklaras.

(…) Af historiens vittnesbörd är således klart, att ingen behöfver under all omständigheter blygas för namnet reaktionär. Reaktion är intet brott, lika litet som framåtskridande är det. Det har funnits tider, och sådana skola återvända, då själfva ordet frihet hade samma fula klang som man nu äflas inlägga i ordet reaktion. Reaktionär kan vara ett hedersnamn, det kan beteckna den enda rätta och nödvändiga politiken, medan det kan vara just de s.k. framåtskridandets män, som ovetande drifva sitt folk mot afgrunden. Allt beror på tendenserna i den närvarande tiden. Har den passerat jämviktslinjen och svängt för långt ut åt auktoritetens, samhörighetens ensidighet, då må frihetens baner höjas för att bringa den tillbaka; har pendeln åter svängt öfver åt frihetens ytterlighet, då är det en plikt och en dygd att vara reaktionär.

  Från slagordets tomma postulat flyttar sig sålunda uppmärksamheten till själfva tidens anda. Han allena kan ge oss lösningen på frågan.

  Huru det nu månde se ut på ytan, ett är säkert: vi, som pläga kallas konservativa, hafva icke den närvarande tidens öra i samma grad som våra motståndare, den motsatta idéns förkämpar. Men om vi då predika reaktion på vissa håll, så är detta icke af någon abstrakt förkärlek för kräftgången. Utan det är därför, att vi anse tiden i dessa stycken ha öfverskridit den gräns, bakom hvilken friheten blir till människornas, folkens och mänsklighetens skada.

(Excerpt från skriften ”Reaktion!”)

Om utveckling, frihet och samhörighet

Utvecklingen går icke raka vägar, den går i zigzaglinjer eller med återfall. Dess taktik är isbrytarens: med stark makt skjuter han in på fördomarnas sega is, som täcker mänsklighetens varma vågor ; men sedan han bräckt ett stycke, så måste han gå tillbaka för att få ny ansats – utan denna reträtt vore hans kraft bruten, och isen finge ligga kvar.

Historien vittnar sålunda oförtydbart, att hvarken framåtskridandet eller tillbakagången i och för sig är något ondt; de bägge äro lika nödvändiga moment i utvecklingen, hvar i sin ordning. Det icke rörelsen själf, utan överdriften som är ond – den månde nu befinna sig på ena eller andra sidan om jämviktsläget.

 Ser man nu längre in i historiens verkstad, så tycker man sig skönja, att denna ständiga växling mellan progress och reaktion har sin inre mening. Det icke blott såsom en rent yttre ansats till nya språng, som reaktionen är nödvändig; den har sitt eget själfständiga ändamål, liksom framåtskridandet har sitt.

Den progressistiska rörelsen sträfvar åt frihet, den retroaktiva rörelsen sträfvar till samhörighet under auktoritet. Mellan dessa bägge poler svänger pendeln ständigt i ett sundt folks och i hela mänsklighetens historia.

Under frihetens stjärna sprida sig individerna och folken långt öfver nya marker och besätta dem i mänsklighetens namn. Men alla kunna ej taga jämna steg; frihetens princip, om den vore ensamt gällande, skulle slutligen afsöndra de starka individerna från massan, den skulle bryta sammanhanget mellan mänsklighetens spetsar och sockel. Därför måste på en period af frihet följa en period av samhörighet, då mänskligheten liksom stannar och drager in sina förtrupper för att dela det nyvunna området på de många hufvudena. För framstegsmännen ser detta ut som en återgång; men det är blott den paus i utvecklingen, som kräfves för att stärka kraften till nya eröfringar. Frihet bildar alltså personligheternas enstaka spetsar, samhörigheten höjer den allmänna nivån; genom bägges successiva arbete växer berget i höjden.

Den utvecklingens stora lag, som på ytan ter sig som ett växelspel mellan progress och reaktion, den innebär därför på djupet en alternerande rörelse av expansion och koncentration. Mänskligheten rör sig framåt – om jag vågar samanställa en oändligt stor och en oändligt liten företeelse – efter samma metod som maneten i vattnet: genom att ömsevis utvidga och sammandraga sig. Det blir expansion då frihetens idé bestämmer utvecklingen; det blir koncentration , då samhörighetens idé som en nödvändig motvikt träder i frihetens ställe.

Målet dit historien oaflåtligt sträfvar medelst sina serier av progress och reaktion, af expansion och koncentration, ligger således icke längst ute på frihetens ytterlighet; det ligger på jämviktspunkten mellan friheten och solidaritetsidén.”

(Excerpt från skriften ”Reaktion!”)

Om att kämpa mot tidsandan:

”Det kan sålunda allt för väl hända, att den rätte fosterlandsvännen måste uppträda emot idéer och intryck, som smeka hans generation… En sådan fosterlandsgärning är den högsta, även därför att den är förenad med så stora offer.”

(Excerpt ur ”Nationalitetsidén”)

”Skulle nu så hända, att den allmänna tidsandan ginge i en mot nationalandan fientlig riktning, då uppstår för den enskilde en konflikt.[…] Det är möjligt, att en hel generation låter sig på tidsandans vingar ryckas långt bortom den berättigade och nödvändiga nationalismens råmärken. Då bliver det en verklig schism mellan folket och dess levande generation. Då skulle man i Sveriges, i svenska folkets namn kunna ogilla svenskarne. Ty den äkta fosterlandskärleken ligger så djupt, att den söker sitt folks genius – även om man måste vända sig ifrån sin samtid för att igenkänna och finna den.”

(Excerpt ur ”Fosterlandet – En begreppsanalys”)

”När vinden blåst allt för länge från ena sidan, så att utvecklingens jämviktlinje blifvit överskriden och tidens idé endast har sitt falska skal kvar, då måste man ställa sig emot vinden och hjälpa till att vrida utvecklingen rätt igen, tills vinden kommer själf en gång.

Det är tungt och svårt för oss människor att kämpa emot tid och ström. Tidens ström bär liksom Mississipppi ”snags” i sin famn, som hejda och stinga och svåra. Tidsanden, även i sitt förfall, är en svår motståndare; han är öfverallt, utom och inom oss, allestädes närvarande som luften; han söker hypnotisera oss att tro på honom, på hans sanning, hans evighet; och när vi se huru massorna blindt följa honom och bland dem många klara hufvuden och klara hjärtan och våra bästa vänner, då händer det väl, att misströstans frestelse understundom vill klappa på hjärtat och man frågar sig själf –Hvad gör jag, hvad vill jag? Hvad tjänar all min vedermöda till i grunden? Går jag icke blott på stranden och samlar vrakspillror efter mitt skeppsbrutna ideal?

Men nej, idealerna lida icke skeppsbrott, om det än i dimma och rykande skum kan så synas någon gång. Illusioner dö; de äro födda på jorden och dela allt det jordeföddas gemensamma förgängelselott; men idealerna, de himmelska, lefva! Frihetens ideal skall lefva, det skall gå före mänskligheten som en eldstod och visa vägen fram. Men samhörighetens ideal skall också lefva och hålla oss samman under vandringen på det att vi icke måtte förspridas och förskingras en för en i den stora öknen. Och när människorna bländade av frihetens stjärna eller de irrsken som lysa henne likt, skynda mot ofärd, då är det en plikt för alla goda krafter att samla sig stödjande kring det andra idealet, för att vrida utvecklingen rätt igen.

Därför höja vi trygga vårt baner med reaktionens inskrift på och gå modigt fram i striden! Vi veta att världsutvecklingen just nu behöfver en starkare fläkt från vårt eviga ideal. Vi veta, att om dagen ännu i många stycken är våra motståndares, så skall morgondagen vara vår!”

(Excerpt från skriften ”Reaktion!”)

Om liberalismen och den mänskliga naturen:

Liberalismen är ingalunda en blott teori och ej heller en blott negativ kraft till försvar. Den är en praktisk och positiv reformrörelse. Den omsätter sin medkänsla i handling, i och med ett energiskt arbete i syfte att förbättra villkoren för de små och undertryckta i samhället.

Hvarhelst något förtryck eller någon nöd synes föreligga, där finna vi alltså liberalismen i främsta ledet för att bringa bättring. Den har dragit det tyngsta lasset vid slafvens, vid arbetarens, vid kvinnans emancipation. Den sysslar – visserligen ingalunda ensam – oaflåtligen med ett socialt reformarbete för att afvända yrkesfara, förbättra hygienen, trygga de beroendes ställning i ekonomiskt afseende. Den har tagit de ”mänskliga rättigheterna” på entreprenad, och räknar dit äfven rätten att genom röstsedeln vid val styra andra. Att lindra bördor, afvända nöd, utjämna rättigheter, detta är liberalismens vackra syfte, och det skall villigt medgifvas, att den uträttat inte så lite godt i detta hänseende. Det är med detta arbete den försvarat sin roll i historien, och för denna kärleksfulla afsikts skull skall mycket vara densamma förlåtet.  Vid djupare betraktande finner man, att den tillökning till människornas lyckofond, som liberalismen medfört, varit af mera yttre än inre beskaffenhet.

Här nalkas vi dess afgörande svaghet. Liberalismens frälsningsarbete har stannat vid de mänskliga omständigheterna, men har icke trängt in till människan själf. Dess terapi har riktat sig på att lindra symptomer, men icke på att aflägsna sjukdomsrötter. Liberalismen har gått till sitt verk med sjuksköterskans varma hand och barmhärtighetssysterns tröstande mun; men den saknar läkarens blick och den förstår inte att tillgripa operationsknifven vid behof.

 Detta är det starkaste intrycket, då man länge observerat denna tidsriktning, att den saknar öga för väsendet. Den rör sig på fenomenernas yta och afser intet mera än att göra denna yta i möjligaste mån behaglig för människorna. Därmed tror den reformatorns verk vara fullbordadt. Befria miljön från skuggor och dissonans, sedan faller allt det öfriga till! Förbättra människornas yttre omständigheter och du har skänkt dem lyckan och förbättrat deras hjärtan!  Denna världsåskådning är, som man ser, byggd på tvenne obetviflade förutsättningar: den ena, att lyckan, respektive olyckan, sitter i omständigheterna allena; den andra, att lyckan respektive olyckan, sitter i omständigheterna allena; den andra, att lycka och lidande omedelbart förbättra och försämra människorna. I bägge dessa förutsättningar offrar den åt illusioner och far vilse från sanningen.

Det lär vara TAINE, som först systematiskt och medvetet lade hufvudvikten på miljön vid uppfattningen af en personlighet. Hans berömda metod vill skåda in till människan genom omständigheternas fönster. Säg mig med hvem du umgås, af hvem du är kommen, hvarmed du sysslat, och jag skall säga dig, hvem du är!  I den riktiga insikten om omgifningens betydelse vid personlighetsutvecklingen lurade emellertid som vanligt faran att vilja skrifva för mycket på den nya räkningen. Hade man förut underskattat omständigheternas makt öfver hjärtat, så blef man nu benägen att öfverdrifva den intill allmakt. Väsendet framstod till sist som intet annat än en produkt av sin miljö. Tag ett polarlands kust, några simmande isberg därutanför, ett knippe norrskensstrålar däröfver, och du har en isbjörn! 

Liberalismen lär icke kunna undgå beskyllningen att hysa öfverdrivna föreställningar i denna riktning. Den är allt för mycket benägen att att betrakta lyckan och dygden som en produkt af gemensamma yttre omständigheter allena; glömsk af det klappande människohjärtats egna kraf, som aldrig skola helt tillfredsställas av yttre lust och världsliga förmåner. Vi bo icke så mycket i våra hem som i våra hjärtan – dessa HALL CAINE´S djupa ord hafva ingen rätt resonans i liberala sinnen.  Sålunda hafva också satsen Tillfället gör tjufven kunnat blifva A och O i den liberala moralcodexen; och liberalismen har riktat sin enda sträfvan  på att taga bort tillfällena, väntande brottets försvinnande som en nödvändig konsekvens däraf. Den har icke lika skarpt öga för den vida sanningen, att det också är Tjufven som skapar sitt tillfälle.

(…) Ingen förnekar det för mänskligheten välgörande i borttagandet af skadliga och förökandet av nyttiga tillfällen. Men då liberalismen identifierar hela framåtskridandets teknik med denna metod, då röjer den åter sin bristande blick för det väsentliga. Att hafva förtunnat frågan om mänsklighetens förädling till en fråga om yttre omständigheters försköning – det är liberalismens grundfel i praktiskt afseende. Bakom densamma finna vi som innersta – låt vara omedvetna – förklaringsgrund den från 1700-talet nedärfda teoretiska föreställningen, att människan af naturen är god, och det endast är yttre omständigheter som hindra henne att framstå i sitt rena hvita ljus. Att hafva vågat tro så godt om vårt släkte, det är liberalismens vackraste och mest tilldragande egenskap, som aldrig skall glömmas vid omdömet öfver dess bana. Den, som fått ögon att se och icke själf kan lefva på illusioner, ej heller tilltro mänskligheten att i längden kunna lefva på annat än sanning, han måste tillägga: detta är liberalismens lifslögn, på hvilken den skall gå under, då dimmorna en gång lättats och fjällen fallit från alla ögon…

Vi måste gå ytterligare ett steg och säga: liberalismen har icke blott tagit miste i sin metod att befordra framåtskridandet, den blir ock i sin ensidighet en direkt fiende till framåtskridandet i anda och sanning. Detta följer af dess grundläggande postulat, att lyckan är det absolut goda, som måste med alla medel främjas, och lidandet det absolut onda, som måste till hvarje pris avlägsnas.

 Vi kunna styrka detta hårda omdöme redan med ett praktiskt pedagogiskt exempel. All verklig uppfostran hvilar på upprätthållandet af sammanhanget mellan grund och följd. Naturen är här vår stora läromästarinna. Den, som bryter mot hennes lagar, har att taga konsekvenserna. Därifrån finnes ingen undflykt, ingen benådning, ingen appell. Däraf kan man alltså lära att undfly den skadliga orsaken, såsom enda medlet att undkomma den onda verkningen. Men hur gör liberalismen? När brottslingen kommit undan rättvisans hand och straffet faller på hans hufvud, då ömma de liberale och sträfva på alla sätt att mildra hans öde.  (…) De liberale se endast det tillfälliga obehaget och lidandet, utan att se dess sammanhang med frivillig handling, och deras känsliga hjärtan hafva då endast en önskan, nämligen att borttaga lidandet. Men genom att sålunda ständigt hafva svampen framme för att sudda ut konsekvenserna af en oförnuftig eller brottslig handling tillstoppa de den enda verkliga källan till människornas förbättring, nämligen egen svidande erfarenhet. Kampen mot lidandet, som sådant blir sålunda en kamp mot människonaturens ökade erfarenhet och vändning till det bättre.

(Excerpt från skriften ”Till liberalismens karaktäristik”)

———-

Vidare läsning:

”Två olika folkhem”: http://home.swipnet.se/f-sandberg/die.htm

”Kjelléns politiska filosofi”: http://home.swipnet.se/f-sandberg/kfil.htm